Jag är rädd. För att vi inom loppet av ett år slungats tillbaka 50 år. Husmodersidealet är dött - länge leve husmodersidealet. Inte!Som en frekvent läsare av diverse bloggar ser jag en given trend bland de svenska ditona skrivna av unga kvinnor.
De hyllar söndagsbak, förkläden och gulliga husdjur. Trenden är att aktivt lägga upp bilder på dagens senaste pyssel, antingen har man sytt nya grytlappar eller gjort en härlig höstgryta.Och feminist är man så klart, för man har faktiskt läst genusvetenskap . (citat: niotillfem-bloggen)
Så bara för att man läst hur vi uppfostras till våra respektive könsroller är det okej att vältra sig i det typiskt kvinnliga?Ha i åtanke att dessa bloggare i regel inte ens fyllt 25 år.
Jag bävar för dagen då dessa kvinnor får barn (de lär nog inte dröja!).
Då kommer husmodersidealet att sätta sig som stelnat stearin (av motivmålade ljus). All hail till den nya Madonna-statusen är devisen. Vad hände egentligen? När började vi, 20-åriga kvinnor, bry oss om sådant igen?
Amerikanska husmodersgudinnan Martha Stewart har fått tusentals 20-åriga minikopior som inte gör annat än målar om loppisfyndade kaffekoppar och sätter spetsband på skafferihyllorna.
Varför är matlagning, städning och hemmafix det som bloggarna väljer att ägna dagen och bloggen åt?Att vara kreativ är otroligt utvecklande men till vilken nytta har ännu ett broderi?
Det är ju vi, den nya unga generationen som borde sparka bakut för att inte förvandlas till ännu en flock förtryckta kvinnor. Kvinnor som inte borde säga något, i stället göra det vi kan bäst: ta hand om ungar och stå vid spisen.
För vi kan mer än så! Eller? Att kvinnorna stod för all markservice hemma ligger bara en generation bakåt.Ett steg fram, tre tillbaka.Jag kan vältra mig i typiskt kvinnliga saker som skönhetsvård, mode och make up. Men det finns gränser för det, jag vägrar göra det till en del av min identitet.
Det som 1970-talets kvinnor och män kämpade för raderas så lätt. Det kräver inte mer än en vindpust.
Gubbslem och orättvis lönefördelning finns fortfarande.Det är alltför många som vinner på en förintad jämställdhet. Jag tror att många förväxlat jämställdhet med att ?få vara kvinna? och att okritiskt uppgå i den typiska kvinnorollen.
Jag tycker att det är hemskt sorgligt att gå på loppis och titta igenom alla virkningar, dukar, trasmattor och knyppel som 1950-talets kvinnor handarbetade med för sitt eget nöjes skull.
Nu kostar det en tia på en bortglömd loppis i Abrahamsån.Hon som sytt bonaden vet jag inget om. Bara de detaljerade motiven skvallrar om tiden hon lagt ned. Uppskattning hör jag inget om. Konststatus? Glöm det. De skamlöst blyga, tittandet under lugg orkar jag inte ens gå in på. Att stilidealet oftast är Audrey Hepburn säger en hel del om det värnlösa ideal som just nu hyllas.
Bloggdrottningen Ebba von Sydow hyllar tjejernas intåg i teknikvärlden, men säger inget om vad de faktiskt gör där:
Lägger upp dagens outfit eller skriver om en ny underbar kroppslotion.
Suck.
/Nina Svanberg
Ja vad ska man säga om detta?
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar